15:45:56
What Makes You Beautiful - Kapitel 1
Det kändes som att det tagit en evighet när de två timmarna hade gått och jag hörde pilotens röst i högtalarna. Jag hade en barnfamilj som satt på raden framför mig där barnen skrek under hela resan, de hördes även om jag hade högsta volymen på min IPod.
Jag började packa ihop mina saker i min svarta handväska och väntade på att planet skulle landa, det jag kunde se av London igenom fönstret såg annorlunda ut i jämförelse med Sverige. Vädret var nästan alltid molnigt och regnigt här, det är vad folk säger i alla fall.
Jag skyndade mig av planet så fort vi landat, jag var både exalterad och nervös på samma gång. Ny skola, nya personer. Jag hade ju ingen aning om hur det här skulle bli, men jag har en känsla av att det blir vad man gör det till, så det gäller att göra det till något bra helt enkelt.
Jag suckade till mina djupa tankar och styrde stegen mot rullbanden, det var redan fullt med folk som stod och väntade och det gick knappt att ta sig fram. Jag bestämde mig för att sätta mig ned och vänta tills det lugnat ner sig lite, jag behövde ändå inte vara i skolan förrän vid 5, och det är fyra timmar tills dess.
Jag fiskade upp min mobil ur min jackficka och loggade in på Twitter.
"At the airport in London now, this is gonna be a good couple of years."
Knapprade jag in i rutan under texten "what's happening?. Jag klickade på tweet och stoppade tillbaka telefonen i fickan igen.
När det gått ungefär en halvtimme stod det bara några få personer kvar och väntade på sina väskor, så jag gick fram och ställde mig och väntade jag med. Det tog ett tag, men snart hade jag alla mina tre, gigantiska resväskor bredvid mig.
Jag gick ut ur entrédörrarna och tittade mig runt omkring efter en ledig taxi. Tillslut hittade jag en längs bort på gatan, jag lämnade mina saker på gatan och satte mig i taxin. Taxichauffören stoppade artigt in dem i bakluckan och hoppade in bredvid mig.
Bilresan tog ungefär en halvtimme, chauffören var väldigt pratglad av sig och frågade mig om allt möjligt. Snart svängde taxin in utanför ett stort hus i mitten av London, det var som en park framför skolan, med små dammar och träd. ”Parken” var full av elever, alla hade på sig det jag antog var deras skoluniform.
En kort, blå kjol med en klassisk vit skjorta, och en blå kofta med skolans logga ” Harvards” på, var tjejernas skoluniform. Jag gillade den faktiskt, enkel men snygg.
Killarna däremot hade svarta chinos, en klassisk vit skjorta precis som tjejerna, och en blå kavaj med skolans logga.
Chinos? Wow. Tänkte jag för mig själv, engelskmännen måste ha så bra modekänsla som det sägs att de har. Jag la märke till att alla hade olika skor, det måste betyda att man får ha vilka man vill? Jag tittade ner på mina svarta klackar och kände mig genast lite för finklädd.
Taxichauffören hjälpte mig med mina väskor och vinkade sedan hejdå. Jag stod kvar på trottoaren framför skolan och log, okej, vad skulle jag gå nu då?
Skolområdet var stort, det var en väldigt stor skola. Jag vill inte heller fråga någon, och skämma ut mig med min dåliga engelska redan första dagen. Jag bestämde mig för att gå rakt fram igenom parken som var full av elever, som låg och solade, spelade fotboll, badade i de små poolerna och pluggade.
Jag försökte att inte bry mig om alla som stirrade på mig, jag var ju den nya tjejen. Jag fortsatte att gå emot en av ingångarna då någon plötsligt sprang in i mig. Jag föll till marken med personen över mig, det gick så snabbt, jag hann inte reagera. Mitt huvud dunkade av det hårda slaget i marken och jag kisade emot personen som låg ovanpå mig, det var en han.
Killen tog sig snabbt upp från marken och tittade ner på mig.
-Are you okay? I’m so sorry.
Jag satte mig upp med en hand för pannan, huvudet dunkade fortfarande. Hans ögon, det var det första jag lade märke till, de skimrande gröna ögonen som tittade rakt in i mina. Snygg var han.
-Yeah, I think so..
Sa jag och tittade mig runt omkring, ingen verkade ha uppmärksammat våran lilla krockning. Han hade lockigt, brunt hår och en perfekt tränad kropp, inte för mycket och inte för lite. Jag började rodna.
-Are you sure? I’m sorry..
Jag reste mig upp och tog tag i mina väskor. Han tittade på väskorna och sen på mig.
-Are you new here? Need any help to find anywhere?
-Actually I do.
Jag log, han var väldigt trevlig också. Han hejdade mig när jag började gå ,
-Let me help you with those.
Han tog tag i två av mina väskor och jag log emot honom, han hade ett sådant underbart leende.
-So where are you from?
-Sweden.
-Oh, cool.
Jag nickade, jag följde efter honom in i en av entréerna och han pekade på receptionen.
-There it is.
-Thank you so much. I’m all lost here.
-Anytime.
Han blinkade med ena ögat, jag kunde inte låta bli att småle .
-I really have to go now, but I’ll see you later..erm..
-Holly.
-I’ll see you later Holly, and I’m Harry by the way.
Harry, jag himlade med ögonen efter honom och styrde stegen mot receptionen. Rektorn gav mig nyckeln till mitt rum, mitt schema och skoluniformen.
-To the left, then 2 stairs up, and then to the right. Room 456.
Jag nickade tacksamt och följde hennes beskrivning. Snart stod jag utanför rum 456 med nyckeln i min hand, ärligt talat var jag nervös, men ändå väldigt exalterad för att träffa mina nya rumskompisar.
Jag stoppade in nyckeln i låset och tryckte ner dörrhandtaget, jag hörde viskningar inifrån rummet. Snart dök två tjejer upp framför mig.
-I’m Nicole.
Sa den ena, hon hade blond, långt hår, det såg exakt ut som Miley Cyrus. Hon var väldigt söt, säkert en av de tjejerna alla killarna slåss om.
-And I’m Emma.
Sa den andra tjejen, hon hade ett par stora gröna ögon som log emot mig. Hon hade brunt, långt hår, inte lika långt som Nicole men det var fortfarande långt.
De båda var iklädda varsin One Piece och log stort emot mig.
-I’m Holly.
De hjälpte mig in med mina saker i rummet, det var ganska stort, större än vad jag förväntat mig. Det fanns tre sängar, tre garderober och ett gemensamt skrivbord. På väggen mittemot alla sängar fanns en platt teve, ungefär 35 tum om jag skulle gissa.
Emma och Nicole drog mig till en av sängarna och de satte sig ned bredvid mig. Emma tittade på mig med en nyfiken blick, som en treåring på julafton.
-So tell us. We wanna know everything about you.
Emma tittade på mig, Nicole skrattade och fortsatte:
-Since you are our new BFF.
Jag skrattade och det gjorde de också, de verkade väldigt snälla. Jag försökte komma på ett bra sätt att börja och harklade mig.
Vi skrattade så mycket den kvällen, åt mitt liv, och de berättade om sina. Det kändes som att vi känt varandra i år, jag hade verkligen fått de bästa rumskompisarna jag kunnat få !
Grattis till Emma Johansson som kommer vara med i novellen, Nicole är påhittad. Så vad tycker ni om det först kapitlet?
11:33:21